Skip to main content
Livet

2023-12-16

Av 2023-12-25Inga kommentarer

Dagen då min son Camilo föddes, så förändrades mitt liv för alltid. Klyschigt, jag vet, men när du väl tänker efter…så stämmer de flesta klyschor. Eller vad säger du?Men vi backar bandet lite då jag bjuder in dig till olika händelseförlopp med två olika syften. Första är att dela med mig av känslan till dig som inte är förälder än. Det andra är till dig som allmänt lever i mycket oro och vill ha ett perspektiv på vad som sker när en släpper taget och fokuserar på de lilla vi faktiskt kan kontrollera.Nu kör vi!Dagen innan (fredagen den 15e December) hade vi bokat samtal för igångsättning kl 09.00. Jag hade planerat in och tagit ledigt hela dagen för jag tänkte att möjligheten till att vi skulle stanna kvar var stor.Maria, min älskling hade ju trots allt gått över en vecka och max är två veckor.Väl under samtalet och undersökningen så sa läkaren efter ca 30 minuter att det lika bra var att vi gick till BB, för att påbörja igångsättning med medicin.Min älskling blev chockad, då hon trodde vi skulle hem igen 😅 . Jag åkte hem efter att vi gått över till BB för att hämta våra färdigpackade väskor med kläder, godis, saker till Camilo och annat.När jag va tillbaka så var klockan strax efter 11. Maria hade hunnit få första dosen av sex möjliga per dag.De kom att bli tre doser till innan vattnet gick runt 19-tiden. Hon undersöktes och läkaren konstaterade att det var dags att ta sig till förlossningsrummet. Det kom att dröja några timmar till förrän de riktiga värkarna kickade igång. Klockan blev 21 och dåvarande barnmorska och undersköterska bytte skift och in kom två nya personer. Det var någonstans vid skiftet som jag kände att hon började känna starkare smärtor. Lustgasen hjälpte inte alls, jag testade till och med för att se om jag kände nått. Inget! Så hon fick höja på styrkan två gånger och de verkade hjälpa, trots att hon själv inte upplevde det så. Smärtan ökade och hon blev erbjuden epidural, en bedövningsspruta i ryggen som lugnade ner min älskling minst en timme.Därefter såg jag henne andas tyngre, röra sig mer okontrollerat och svara mindre. Personalen värvade mellan att påminna henne att andas ordentligt och berömma henne för att hon var duktig. Det fick jag också göra så klart och serva henne med dricka. Vill du ha smoothie? Vill du ha nyponsoppa, vill du ha vatten?Varje gång skakade hon på huvudet men när jag ändå räckte fram med sugrör så tog hon alltid lite.  Va kallt det är i rummet…*host…börjar jag bli sjuk? Tänkte jag högtRunt 00-tiden så hade Maria fått byta ställningar några gånger och öppnat upp sig fem cm. Vår bebis hade fått en liten sensor på huvudet som bland annat mätte hans stressnivå.00.50 tyckte en läkare att nivåerna var för höga och tog rådgivning av en till läkare som ansåg att de var dags att sätta igång på allvar. Det blev sugklocka och vi hejade på Maria så gott vi kunde, cirka tre intensiva krystvärkar senare så var han ute.Camilo blev snabbt uttagen och jag ombedd att följa med och Maria blev lämnad själv.Vår son fick ligga i ett eget rum där de kollade puls, hjälpte han stabilisera sig, tog på han för att väcka igång kroppen…Han skiftade i alla möjliga färger och de frågade mig hur jag mådde…Jag ville gråta då jag trodde att han skulle dö…Men vad skulle tårarna hjälpa vet jag att jag sa inombords.Snabbt kom jag på nya tankar och nytt fokus. Jag fick hålla hans ena handen och tänkte på hur Maria mådde.Efter en kvart så fick jag frågan om jag ville till Maria, men jag sa att jag väntar tills vi båda kan gå dit. 30 minuter tog de tills vi fick återförenas. Totalt låg han i 60 minuter med andningshjälp och livet kändes stabilare men trött och förvirrat, särskilt för min älskling. Jag fick hålla min son medans Maria låg bredvid och behandlades.Klockan kvar 05 när vi fick gå tillbaka till vårt rum för att ”sova”.Ingen sömn blev det så klart. Att höra lillen låta på alla möjliga nya vis gjorde oss oroliga men även nyfikna på vad han ville.Jag minns att jag skickar bilder och videon till de närmaste och värvar glädjetårar och gråt i halsen när jag pratar om min son eller bara tänker på honom.Wow! Det är detta som alla föräldrar pratat om. En helt nivå av kärlek!Trots underbara känslor så kändes allt som en enda stor förvirring. Vi fick knappt fått någon sömn, tankar som ”va fan hände egentligen på förlossningen” varvades med läkare som kontrollerade och sa att allt är ok, barnmorskor som tittade till och försökte lära han att amma.Till att plötsligt bli tillsagda att vi bar tvungna att flytta över till en ny avdelning då han inte reagerade som han borde och att han hade kramper!Hur kunde det ändra sig på bara två timmar?  Läkaren hade ju vid kl. 16 sagt, att allt var bra.Där och då var vi inte värda så mycket energimässigt eller alls. Vår oro ökade och jag fick slutligen feber och min älskling som knappt sovit nått mådde så klart sämre.Vår son höll helt plötsligt på att utredas…Detta är cirka 24 timmar efter att han fvälkomnats till livet. Vi hade noll koll då vi var hel slutkörda av trötta. Vårdpersonalen sa att det skulle tas en massa tester som skulle skickas överallt i Sverige och att tiden skulle få avgöra hur utvecklingen för Camilo skulle bli.Efter 48 timmar sedan födseln, får vi ett meddelande som drabbar oss i 24 timmar innan vi väljer att säga något till våra närmaste.Huvudansvarig läkare sa att efter en magnetröntgen på hans hjärna så kunde de se att han har utbreda förändringar i hjärnan och att det med stor sannolikhet kommer innebära skador för livet. Hur allvarliga eller mindre allvarliga kan de inte säga nu…tiden får avgöra!Vi tänkte alla möjliga katastroftankar samtidigt som vi höll nuet och det positiva i behåll när vi träffade vår son. Han var och är fullt kopplad med sladdar som mätte aktivitet i hjärnan, puls, syresättning och  personal är vid honom hela tiden.Det mest katastrofala jag tänkte då var att han antingen skulle dö eller att jag såg en framtid där han har svåra problem med att båda prata och röra sig. Nånstans där i tankeflödet så gick det två minuter till innan jag sa stopp till mig själv.De får bli så om det är menat!Jag gick in på toa reflekterade ”Vad kan du lära dig av detta? (Katastroftankarna)… Först och främst, njut av nuet. Sen tänkte jag vidare att om de blir mycket omvårdnad så kommer jag fokusera på att göra/hitta på de mest ovanliga sakerna och ha kul med honom. Jag skrattade till. Därifrån har jag inte haft fler negativa tankar som fastnat mer än millisekunder.I skrivande stund så har de gått en hel vecka sedan vi fick besked om att de inte var så bra med vår son. Han har sedan dess visat många dagliga framsteg. Inga av dem kanske betyder något i förlängningen eller så är det just det som gör hela skillnaden.Vi är positiva i vår inställning och vet med oss att vi fixar vad som än kommer vår väg. Jag är stärkt av styrkan jag har tillsammans med Maria och att vi har nära och kära som stöttat och stöttar om och när det behövs nu och i framtiden. För att inte tala om den fantastiska vården vi har förmånen att ha. Det räcker gott och väl för att känna fortsatt tacksamhet, trygghet samt vara glad och lugn. Sist men inte minst så skadar de inte att det är många 🙂 runtomkring oss som skickar goda tankar, böner och goda energier till vår son.Vi vet inget om framtiden men vi vet att vi är lyckligt lottade oavsett.Tack för att du finns!